Mera Skogs ”Oskar” utdelas årligen av vår organisation. Valet av person sker bland dem som genom sitt handlande gjort en insats av bestående värde för skogsnäringen i Västerbotten.

Vid val av person skall stort avseende fästas vid den grad av initiativkraft och idealitet som präglat den ide eller gärning som föreslås till belöning.

Skogs-Oskar 2011
Mera Skog i Västerbottens utmärkelse tilldelades detta år Gunnar Andersson

På barrikaden för skogsägarföreningen och skogsägarna
Gunnar Andersson är, likt många av Norra Skogsägarnas medlemmar, framsprungen ur det norrländska småbruket. Uppvuxen i Mjösjö, på ett jordbruk med cirka 40 hektar skog, blev skogen en naturlig del av barndomen. Medlemskap i JUF-4H ledde redan i sjätte klass till skogskurser på Bäcksjö skogsvårds¬gård och Småbacka i Burträsk. Realskola och reallinjens biologiska gren på gymnasiet ledde vidare till Skogshögskola i Stockholm, varav första året i Garpenberg.

Undervisningen på Skogshögskolan var uppdelad i tre terminer per år – höst, vår och sommar. Efter fyra år eller elva terminer var Gunnar klar jägmästare våren 1967 och fick jobb som aspirant på Skogsvårdsstyrelsen i Östersund. Gunnar, som parallellt sökt till pedagogisk utbildning för jägmästare, kom in även där och började med tre månaders ut¬bildning på Vallmotorp i Katrineholm dagen efter Sverige gått över till högertrafik.

Gunnar blev kvar i Östersund i drygt sex år fram till 1973, då han blev tillfrågad att komma tillbaka till Västerbotten och ta över efter Norra Skogsägarnas tidigare medlemschef Tage Burvall. Tiden i Jämtland hade gett vana att var ute på skogskvällar och skogsdagar och nu blev det ännu mer av den varan.

Förutom utbildnings- och informationsverksamheten kom jobbet som medlems- och informationschef under 1970-talet att kretsa kring NCB och de kapitalkampanjer som genomfördes.
– Etableringen av ett industriföretag handlade för skogsägarna mycket om att bli rumsrena ur samhällssynpunkt. Det var industrijobben som räknades. Samtidigt var medlemmarna väldigt angelägna om en egen industri som gav avsättning och där man kunde påverka villkoren, har Gunnar själv berättat.

Under 1980-talet upplevde Gunnar successivt stora förändringar genom att skogsbruket då alltmer sattes ifråga.
– Det började blåsa snåla vindar mot skogs¬bruket generellt i samhället. Först i skottlinjen var skogsbolagen och Domänverket. Men nya krav på storskogsbruket kom också att gälla familjeskogsbruket.
Gunnar hade då jobbat i över tio år i föreningen och hunnit skaffa sig en hel del erfarenhet.
– Då nya problem dyker upp måste de hanteras och det blev en naturlig uppgift för mig som medlems- och informationschef, även om många deltog för att hävda skogsbruket och skogsägarna i den allmänna debatten, berättar Gunnar.

Det första inspelet i media var en debattartikel i Svenska Dagbladet, där Gunnar vände sig mot Svenska Naturskyddsföreningens krav att stoppa skogsbruk i det fjällnära området. Det blev en del tidningsdebatter med dess ledning. Gunnar, som själv var medlem i Svenska Na-turskyddsföreningen sedan 1963, upplevde att SNF utvecklats till en kampanjorganisation i ordets sämsta bemärkelse med udden riktad mot skogsbruket. Bland annat hävdade SNF att skogsbruket i inlandet var betydelselöst och borde upphöra. I början av 1990-talet fick Gunnar nog och lämnade SNF. Debatten om inlandsskogsbruket var bakgrunden till att Skogsägarnas Inlandsråd bildades 1987–1988.

Debatten på den tiden har sedan genom åren kommit att följas av många fler från Gunnars penna. Samtidigt gällde det att inte vara ute i tid och otid om man skulle bli läst och tagen på allvar.
– Jag fattade pennan när jag upplevde att det höll på att gå på tok, säger Gunnar.

Under åren som medarbetare i Norra Skogsägarna har Gunnar upplevt att det mer eller mindre blåst halvsnål motvind mot skogsnäringen och skogsbruket, en upplevelse som han tror att han delar med de flesta som under samma tid varit verksamma i näringen.
– Gensvaret från politiskt håll har varit dåligt. Många har betraktat skogsbruket som något obehagligt som katten har släpat in. Skogsbruket värderas inte för vad det är värt, menar han själv.

Gunnar är en person som alltid stått upp för att försvara äganderätten och för den enskildes möjlighet att bruka sin skog. År 2002 tilldelades Gunnar utmärkelsen Sveriges skogsvårdsförbunds Guldkvist och 2005 erhöll han Norra Skogsägarnas finaste utmärkelse – Guldnålen. Gunnar gick i pension 2005.

Motivering:
Gunnar Andersson, tilldelas Mera Skog i Västerbottens utmärkelse Skogs-Oskar för sitt outtröttliga, initierade och hängivna engagemang för skogsnäringen och de privata skogsägarna.